...varje dag, flera gånger varje dag får jag skuldkänslor för hur jag gjorde, sa, tänkte..
Jag borde ha..
Jag borde inte ha tappat tålamodet och gjort allt själv.
Att inte räcka till för sitt eller sina barn är en outhärdlig tanke som aldrig kan försvinna när man har barn med särskilda behov eller funktionshinder. Skulle vara så skönt om någon en endaste gång bara sa: -Gör så här så blir det bra! Men det finns inga genvägar och en genväg som fungerade just den dagen på just det barnet fungerar inte på nästa barn. Det är det svåra med funktionshinder.
Viljan att göra gott finns hos varje förälder, gör vi det bästa för vårt barn - just nu?
Behoven förändras och växlar i takt med att barnet växer och utvecklas.
Att hinna med - är det svåra.
Att inte hinna med är lika svårt.
Att inte orka känns outhärdligt för jag borde finnas där varje minut och när går gränsen för när barnet måste ta sig vägen fram själv?
Kan jag släppa taget, kommer han ihåg hur han skulle göra?
Minns han till nästa gång?
Ett steg fram och två tillbaka.
Att se frustrationen hos honom själv när han tycker det är så jobbigt att inte komma ihåg gör ont i ett modershjärta. Han kämpar så hårt att göra saker som du och jag kan utföra i sömnen.
Lilla hjärtegubben, älskade sonen, med sin kluriga humor och alla fakta som ska redovisas in till minsta detalj. Trädgårdstomtesamlingen, alla fantastiska installationer, uppfinningar, intressanta teckningar och serier som ritas, knepiga frågor som måste ha sitt svar och som vi andra i familjen tappar hakan över.
Jo vi får våra skratt varje dag och vi lär oss otroligt mycket om det som intresserar unge herrn.
Bara så ni vet.
Mamsen
