Ibland

stannar livet upp ett tag, en stund och man får sig en rejäl tankeställare. Att vara förälder till barn med funktionshinder kräver ständig närvaro. Man måste kunna se hur situationen är nu, fungerar allt som det ska? Man måste också kunna ha blicken framåt - vad gör vi om detta inte fungerar. Planera, strukturera men även kunna omvärdera hela situationen och förändra rutiner då även barnet mognar och växer.

När man arbetar inom sjukvården har man ett yrkesansvar att hålla kunskaper vid liv samt att även utveckla den så att vården hela tiden förbättras. Varför gäller inte detta skolvärlden? I och för sig så är ju föräldrarna de som känner sitt barn bäst men när lärare och myndigheter inte lyssnar på det och går sina egna vägar i ren okunskap kan man ju undra var intresset egentligen ligger. Jag är nu inte lärare men måste många gånger vara det för att mina barn inte kan stå ensamma. Det heter att det är en skola för alla men det är det långt ifrån! Hur kan man i en specialklass ge ett tjockt kompendium med invecklad text till en elev som har svårt att sålla i texten samt att återge den både muntligt och skriftligt? Detta är bara ett exempel, har man då överhuvud taget tagit till sig den diagnos eller de svårigheter en elev har och utgått från det? Tyvärr så kan inte ALLA lära sig läsa och skriva så som ALLA borde få kunna. Hjälpmedel finns inte att tillgå, borde vara praxis. Lyckas man få hjälpmedel kan de bli indragna om elevens betyg blir bättre, för då "behöver" ju inte eleven dessa....! Gå gärna in på nättidningen Föräldrakraft där man kan läsa om föräldrars och barns kamp om rätt till lärande på individens nivå.

I min sons klass där barn med Asperger bl.a går fungerar skolgången mycket bra med nära kontakt mellan hem och skola. Tillfälligheter och tur?

Idag ska äldsta tjejen ha prov, vi har kämpat dag och natt för att detta ska gå bra. Gymnasiet hägrar till hösten... Har vi gjort rätt, har hon gått i rätt skola, har hon fått rätt utbildning, fanns det något annat som var bättre? Tankarna gnager emellanåt men man kan inte ta igen förlorad tid. Det är hennes framtid vi talar om. Nya tag, nya tankar...

Jaa, hur ser ansvarsfördelningen ut mellan föräldrar, skola och skolmyndigheter? Vem vill egentligen ha den och de som anser sig ha den gör de verkligen sitt bästa utifrån sitt yrkesansvar? Det är den stora frågan.

Mamma Annika