...ibland står livet stilla en stund och ett ögonblick av livet tränger sig på. Precis så kände jag igår. Hade varit på en härlig promenad med hunden. Satt sedan och väntade på en bänk utanför barnens skola. Vår hund Kajsa satt bredvid. Det var rast och några små barn tog mod till sig för att fråga om de fick klappa hunden. Det fick de och under de 5 minutrarna kom det där ögonblicket av små barns tankar och frågor. Jag fick av dessa ettagluttare veta allt om de egna husdjuren, andras husdjur, sålda husdjur. Även de som hade dött och till och med låg i frysen i väntan på begravning. Helt plötsligt kommer en av dem fram med 3 tussilago, med barns typiskt korta stjälkar, det ska bara vara så, som jag skulle ha. Sedan var det dags att gå och jag kände mig så berikad av dessa oförställda barn. Det var så roligt att se en grupp ungar som höll sams, turades om och inte ett uns av den kaxighet och det stora bekräftelsebehov många barn har idag. Tänk vad så lite kan göra, kände mig upprymd och glad resten av dagen.
Annika
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar