Ibland

känner man sig liten och behöver kraft att orka vidare i livet. Idag är en typisk måndag, en sådan där som det finns för många av...! Ungefär som "Alla dessa dagar som kom och gick - inte visste jag att det var livet"!
Yngsta förmågan är hemma med vattenkoppor och vi har klappat varann på huvet och ätit glass i solen... Det kan räcka med så lite ibland. En stund tillsammans.

Har lite svårt för alla klyschiga citat och livsvisedom där folk skriver om sina stressiga liv och sedan måste berätta det i bokform för alla, se hur duktig jag är. Faktiskt så tror jag att det är just de här personerna som inte har fattat ett dyft, de jagar ju fortfarande efter bekräftelse och sina 5 minuter i rampljuset. För min del handlar det om att jag kan stanna, spola tillbaka bandet, kunde jag ha gjort på något annat sätt? Blev allt som jag tänkt? Gjorde det något att det INTE blev det och svaret är oftast nej. Det blev bra nog och det duger just nu.

Varje förälder som har barn med funktionshinder vet att man inte kan välja bort saker även om man i många stunder bara skulle vilja lämna och slippa allt. Denna svåra känsla ligger lika nära hjärtat som kärleken till barnet. Man slits mellan val men väljer alltid det som gagnar barnet och det sker på bekostnad av trötta, slitna och ibland deppiga föräldrar. Alla dessa tjusiga terapier och samtal hit och dit kan aldrig ta bort den där gnagande känslan av tvivel som man omger sig varje vaken sekund. Just nu kan jag inte få ihop ett arbetande liv med livet hemma, blir sjuk av det. Tänk om även vi som inte är politiker skulle kunna ta "time out" för att hinna tänka efter, ladda om och se till att barnen är på rätt väg genom livet. En investering för livet enligt mig.

Ni förstår att enligt alla myndigheter, som man har haft kontakt med under dessa år, så anser de att du kan ditt barn bäst så det är upp till mig att göra rätt för mitt barn. Tänk om jag har läst av mitt barn fel då? Inom medicinen så har vi experter som vet hur man ska sköta om sjukdomar. Hur tror ni att det är på BUP tex? Inte många riktlinjer där inte...

Det låter kanske ovanligt hårt det jag skriver men mina barn är mina skatter och de har också rätt att få dela på kakan som alla andra.
Ska sova på saken så kanske det klarnar upp bland åskmolnen inne i knoppen
Annika