Är

det höst nu?

Känslan har trots starkt motstånd börjat infinna sig...

Både bra och vemodigt. Det är skönt med en lugnare känsla i kroppen, tid att tänka. Det tuffaste är skolan med alla tre telningar. Eftersom vi har barn med Asperger så innebär det att man alltid måste vara på allerten och försöka se om läxor är gjorda, påminna, informera och checka av hela tiden. O har så lätt att glömma vad han ska göra. Han har nu bytt till en annan skola då han är större, fortfarande med liten grupp och skolgång som passar honom. Men det innebär en inre stress då de inte känner vår son och det ska informeras hit och dit. Små egenheter som måste förklaras och ges förslag på hur de kan göra för att få det att fungera. Sonen kan komma hem med en läxbok och totalt ha glömt bort om han har någon läxa överhuvudtaget... Ni kan själva förstå allt extraarbete!! Samtidigt försöka se de andra två tjejerna. Inte lätt. Är det konstigt att man blir sjuk emellanåt i livet? Tycker inte jag. Det är klart att allt man går igenom i livet sätter sig som kroppsminnen i form av värk, trötthet, sjukdomskänsla osv.

Men jag får ta allt med små steg istället för de stora stegen jag alltid tagit förr. Idag vila, kanske kunna göra lite mer imorgon och inte planera i förväg.

Usch så deppigt det blev. Ser i allafall framemot att höra hur äldsta tjejen haft det på stallet/gymnasiet och fredagsmys hemma med ungarna. Något de har ärvt av mig...!

Hönsmorsan Annika