Tror inte att någon människa vill uppleva sjukdom, kris, fattigdom eller nöd. Inte heller vill vi se någon annan vara med om det.
Vi kämpar från det vi föds med någon sorts inställning om att så här ska livet vara. Vi formas och stöps i den mall vi ska stävja och hålla fast vid. Gu´förbjude att vi avviker från det utstakade och går vår egen väg.
Emellanåt ställer jag mig vid sidan av bara för att se hur vi bråkar med oss själva, upptagna med att jaga ifatt våra ideal och de prylar som ingår, så till den grad att vi stupar på målsnöret.
I fredags infann sig ett sådant där "stanna upp" i livet-stund då jag blev varse om det jag har och hur jag slog vakt om de mina som en varghona.
Kära A, tänker så på dig och de dina och hoppas att all min upptänkliga styrka kan få dig på benen igen. Vet att du är stark och klarar mer än du tror.
Önskar bara att livet kunde vara lite justare ibland. Det slår så hårt mot de som redan ligger..
Annika
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar