Det...

...snöar ännu mer! Vi sitter inne och är förkylda med ett segdraget virus som vägrar lämna oss ifred. Funderar mycket just nu. Vart ska livet ta vägen nu. Varit sjukskriven en längre tid och har bestämt mig för att bara se det som ett steg i min utveckling istället för en motgång. Det kanske är meningen att detta ska hända för att jag ska landa och inte kunna göra allt jag brinner för i vanliga fall. Har arbetat hela mitt yrkesliv inom sjukvården och har alltid tyckt om mitt jobb. Under flera år har jag drabbats av segdragna infektioner, allergier och värk i kroppen vid fysisk ansträngning. Varenda stund av dagen måste jag planera. Vila före och efter varje aktivitet. Infektionen ligger hela tiden och lurar i kroppen och bryter ut om jag inte parerar den med astma- allergi- och värktabletter. På så vis kan jag hålla det i schack men tröttheten lurar i var hörn och vissa dagar orkar jag inte ens upp ur sängen. Det är svårt att vara sjuk när man inte hittar vad det är. Varit hos så många läkare att jag nästan gav upp. Tur att jag fick hjälp genom arbetet och träffade människor inom företagshälsovården. De tror på mig. Har på sista tiden mer och mer börjat tro att det hela är kroniskt trötthetssyndrom/ME som man pratat en del om under sista året. När jag hör andra berätta om sin sjukdomshistoria så stämmer den till punkt och pricka. Visst, det kan vara skönt att få en diagnos men min oro ligger i det som kommer efter, hur fungerar liver sedan. Ska det alltid vara så här? Jag undviker gärna att berätta för andra om hur jag har det pga att sådana här symtom och sjukdomar är laddade för många personer. Jag kan i allafall intyga att före detta drabbade mig så fnyste JAG åt andra som berättade om liknande symtom osv. Jag har fått mig en läxa. Goda nyheter är i allfall att man har kommit fram till att det är en biologisk sjukdom och INTE en psykologisk. Man pratar om retrovirus som skulle kunna vara en förklaring. Om Du som läser det här har upplevt eller mår som jag får du gärna ta kontakt. Vi kan alltid stötta varandra. Det är svårt att göra sig förstådd för andra än inom sin egen familj. Mina barn och make har stort tålamod och jag är glad att vi kan prata öppet om det. Andra utomstående förstår inte vilken identitesförlust det är att helt plötsligt inte orka ngt. Jag vill inget hellre än att göra aktiviteter med ungarna och annat för min egen skull men just nu går inte det. När människor runt omkring mig (av välvilja) önskar att jag ska krya på mig så känns det så konstigt! Jag upplever även att jag alltid måste förtydliga mig när jag berättar hur det är med mig. Tråkigt för andra att höra på, men jag är så rädd att ingen ska tro mig. Sjukskrivning är inget alternativ man väljer, man gör det för att man är tvungen och för detta känner man sig som en andra klassens människa.

Till alla er som kämpar önskar jag kraft och mod att orka, ta en dag i sänder. Ibland får man ta en timme i taget...

Annika Anka